Kollision med en älg

Att köra på en älg

Det var en söndagmorgon i början på juni 2012. Klockan var straxt efter halv 9. Jag satt själv i min bil på motorvägen på väg söderut mot Nynäshamn och hade för några minuter sedan passerat Globen. Det var lugnt i trafiken, så där som det kan vara en helgmorgon, och jag låg i högerkörfältet och hade ställt in farthållaren på ganska precis 90 km/h. I höjd med Trångsundsavfarten påbörjade en BMW en omkörning och den hade precis passerat då jag plötsligt såg att dess bromslysen lyste upp och den kraftigt bromsade in... Sekunden senare hann jag uppfatta att det från vänster, skymd av den omkörande bilen, sprungit fram en älg precis mitt framför min bil.

Kollisionen var oundviklig och chockartad. Från det att jag såg älgen tills att det small hann det bara gå bråkdelen av en sekund. Jag hade inte en chans att ens hinna förflytta högerfoten till bromspedalen innan älgen hade krossat vindrutan. Jag kom ihåg att jag instinktivt duckade, liksom för att inte få älgen i huvudet, och tur var kanske det för annars hade jag troligen slagit huvudet i delar av taket och vindrutan. Samma stund som älgen krossade vindrutan och bilen fylldes med glassplitter försvann också sikten framåt, jag såg ingenting men kom ihåg att vägen framför mig var rak. Jag bromsade in och styrde lite åt höger tills jag med hjälp av avståndet till högerräcket som jag såg genom höger sidoruta uppfattade att bilen stod på vägrenen. Efter att bilen stannat satt jag kvar någon sekund och reflekterade över det som precis hänt. "Jaha-ja, det var så här det kändes..." Någon airbag utlöstes inte på grund av det aldrig blev fråga om några större g-krafter. Fronten på bilen träffade endast benen på älgen som sedan med sin kropp slog i vindrutan och slungades uppåt/bakåt tack vare vinkeln på vindrutan. På grund av det stoppade inte kollisionen med älgen bilens framfart nämnvärt, utan jag bromsade själv in bilen till stillastående.

Jag brukar ibland ha keps på mig när jag kör bil, så även denna gång, även fast jag vet att det av vissa uppfattas som töntigt och onödigt, speciellt om man kör en bil med tak. Men just denna gång är jag faktiskt glad att jag hade den på mig. I kollisionsögonblicket skyddade kepsen mig från att få glassplitter i ansiktet och huvudet. Nu var det endast jackan och byxorna som blev täckta av splitter. Innan jag gick ur bilen började jag instinktivt sopa av splittret från kläderna men kom omedelbart på vad dumt det var när det stack till i handen. Försökte titta bakåt för att inte stå upp dörren ut i trafiken men kunde inte se någonting bakåt heller eftersom både vänster ytter- och innerbackspegeln försvunnit. Jag hade endast höger ytterbackspegel kvar, men sikten i den skymdes i sin tur av det intryckta taket och den krossade vindrutan, så jag såg ingenting i den heller. Enda sättet att kunna se något bakåt var att försiktigt öppna förardörren och kika bakåt i dörrspringan. Efter att ha kontrollerat att det var klart bakåt klev jag på skakiga ben ut ur bilen och såg omedelbart den påkörda älgen ligga ca 50 meter bakom mig på vägrenen. Den sprattlade spastiskt med benen, men efter bara några sekunder slutade den och sen låg den helt still. Jag kände mig skakad, men ändå lugn.

Paret i bilen till vänster om mig, de som precis hade lyckats undvika att krocka med älgen, blev nu istället vittne till olyckan. De stannade, ringde omedelbart 112 och sprang nästan panikslagna fram till mig på vägrenen och frågade hur jag mådde. Tur i oturen hade jag inte fått en skråma, förutom det lilla skärsåret i handen som jag fick när jag försökte sopa bort glassplittret från kläderna.

Efter ett tiotal minuter började räddningsmanskapet dyka upp. Först brandkår och ambulans, sedan polisen. Även om jag inte var skadad är det ändå regel att alla rycker ut i samband med älgolyckor. Brand- och ambulanspersonalen uttryckte sin förvåning och samtidigt glädje över att jag klarat mig så helskinnad efter en sådan olycka. Frontalkrockar med älgar brukar tyvärr i allmänhet innebära mindre eller större skador för de inblandade personerna. Lite förvånade var de också över tiden och platsen… En älgolycka mitt på blanka förmiddagen, på en motorväg endast några kilometer söder om Stockholm, långt ifrån något större skogsområde. Men förklaringen till det var att det var en stackars förvirrad fjolårskalv, troligtvis nyss frånstött från sin mamma, som jag kört på. Men trots att det bara var en ettårskalv väger de ändå runt 140-150 kg enligt viltvårdaren som dök upp lite senare för att ta hand om den. Visst var det kanske synd om kalven, men det kändes ändå skönt att det inte var dess mamman eller pappan jag kört på istället. Kalven vinschades upp på ett släp och blev troligen till hundmat. Viltvårdaren sa att köttet sällan brukar gå att använda till människoföda efter en olycka. Kanske är det så, men jag är skeptisk, säkert det var någon som fick en fin älgkalvfilé till middag några dagar senare…

Efter ungefär en halvtimme forslades bilen bort av en bärgare och lite senare fick jag av polisen skjuts till närmaste pendeltågsstation för att därifrån ta tåget hem med oförrättat ärende. Bilen skrotades så småningom och numera kör jag en liknande bil och tycker inte längre det känns lika töntigt att ha kepsen på när jag sitter bakom ratten och vet numera alltför väl att vilt kan dyka upp på de mest oväntade platser och tider...

Copyright © M-B Classic