FlyLow

För forskarna vore det idealiska att man flög någon meter över marken i samma hastighet som datorerna ombord klarar av att samla in data (d.v.s. väldigt lågt och väldigt snabbt). Men för att dessa mätningar ska vara både säkra och samtidigt ge ett tillräckligt bra resultat har man utvecklat en metod som innebär att man flyger på 60 meters höjd (200 fot) över terrängen i en hastighet av ungefär 250 km/h (135 knop). Den hastigheten är inte vald utifrån de ombordvarande datorernas beräkningskapacitet, utan utifrån flygplanets prestanda, effektivitet och bränsleekonomi. Rutten man flyger är en tänkt linje i luften, oftast i öst-västlig riktning (eller motsatt). Längden på mätstråken (linjerna) varierar, men är vanligen från några kilometer upp till ett tiotal mil långa. Vid slutet av varje mätstråk stiger man upp och gör en vändning och sjunker sedan ner till "mäthöjd" igen och flyger tillbaka i motsatt riktning, 200 meter parallellt ifrån den linje man just flög. Sedan fortsätter man att flyga så, fram och tillbaka - ungefär som när man tröskar en åker - tills mätområdet är avklarat. Under gynnsamma förhållanden, kan man under ett enstaka mätpass flyga en stäcka på uppemot 600 km, vilket motsvarar mätdata från ett ca 120 km² stort område.

Flygningarna görs manuellt, det vill säga helt utan autopilot, men till sin hjälp har piloten en speciellt utvecklad GPS och en radarhöjdmätare. Han har dessutom hjälp av en bisittare - eller navigatör - som innan flygningen har granskat flygkartorna och på dessa markerat de olika flyghindren. Under flygningen hjälper sedan navigatören till att bl.a. hålla reda på vart i mätområdet man befinner sig och informera piloten om de olika flyghindren. Exempel på fasta flyghinder kan vara kraftledningar, master, vindkraftverk, torn av olika slag. Låga flyghinder som mobilmaster och vindkraftverk (vanligen runt 70 meter höga) flyger man i allmänhet över. Andra - högre hinder - såsom TV-, och radiomaster (vilka kan vara ända upp till 300 meter höga, och ofta ha långa utstickande vajrar) flyger man runt och passerar på säkert avstånd ifrån. Vid dessa platser kan inte någon mätdata samlas in, men den yta man missar är förhållandevis liten och mätdata kan oftast interpoleras fram vid dessa platser.

Kraven på flygningarna är med andra ord höga, man ska flyga lågt och snabbt med hög precision, utan att äventyra säkerheten. Men den låga flyghöjden gör att man är utsatt för betydligt fler och större påfrestningar än vid "vanlig" flygning. Förutom att man konstant måste anpassa sig till den underliggande terrängens variationer och dess olika flyghinder, är risken också förhöjd att kollidera med fåglar. Dessutom är man under flygning på låg höjd ofta utsatt för turbulens, dels på grund av vinden (markfriktionen), men också på grund av solens uppvärmning av marken. För att undvika den kraftigaste markturbulensen genomförs därför flygningarna under tider på dygnet då vinden ofta är svag och solinstrålningen låg, det vill säga vanligtvis under mornar och kvällar. (Detta leder i sin tur till att besättningen under uppdraget istället ofta bländas av en lågt stående sol). Därutöver måste besättningen hela tiden hålla utkik efter andra lågt flygande flygplan och helikoptrar, i synnerhet om man befinner sig i närheten av någon flygplats.

Lågflygning innebär med andra ord förhöjda risker och större påfrestningar på både människor och materiel, men med högt ställda krav på både människor och materiel, korrekt utbildning och bra planering, kan dessa flygmätningar på låg höjd genomföras lika säkert som "vanlig" flygning.

För att yrkesmässigt få flyga lågt kräver Luftfartsverket att du innehar ett så kallade Lågflygcertifikat. Ett sådant certifikat utfärdas av det företag som bedriver lågflygverksamheten och är begränsad till att bara gälla yrkesmässigt. Utbildningen omfattar både teori och praktik.